Kvatåhetåför

Dialekt är ett språk som man inte får lära sig i skolan.
Trots att den inte är användbar i officiella sammanhang så är den en rikedom!
Det bästa sättet att uttrycka sig är på sitt eget känslospråk. Där finns det som är ärligt.

Som när Argbiggarna sjöng om Vessölandet ”Nu ska vi sjung om Veselaande, te steersta laande som vi har i laandskomuun, visst minskar e tär som vi tar saanden, men enn så lengi har vi ruum!”

Folkmål, bygdemål eller sockenmål, som de också kallas, dokumenteras och mår bra ännu.
De saknar ändå ett skriftspråk, en stavningsnorm.

De finns ett åttiotal finlandssvenska dialekter som på sina orter ger samhörighet och visar på ett liknande sätt att se på världen.

De finns i fyra områden, Åland, Nyland, Österbotten och Åboland.
Och i alla dessa områden tycker många att just deras dialekt är ”te rikti språåtschi”.

Historiskt sett har de östnyländska dialekterna hamnat i skymundan.
Humorgruppen KAJ har väckt intresse, särskilt för Vörådialekten och fått pris för årets språkgärning.

Österbottniska musiker, som Rickard Eklund, och Josefin Sirén sjunger och utövar helt naturligt sin konst på sina respektive dialekter.

Vi skrattar ofta åt dialektala uttryck då de skiljer sig så mycket från standardspråket.

Och visst kan en historia eller en visa bli roligare då den framförs på bygdemål, men nuförtiden kan man då inte ta för givet att alla förstår den.
Både standardsvenska och dialekter är viktiga, men det ena är inte finare än det andra!

Jag minns en vän från Jackarby som alltid spontant sa ”kvatåhetåför” när han menade ”varför det då”.
Det roliga ska komma just så spontant.

”Tetta fatadist än!” sa min man då jag varit inne hos en reumatolog för att få hjälp mot ledvärk, men kom ut med en remiss till röntgen av hjärnan i stället!

När den proceduren väl var över fick gubben min, som satt i det överfulla väntrummet, för sig att ringa hem och berätta om resultatet.
Med sin starka röst meddelade han att ”Tåm ha röntga moores huvu å ti hittadist inginting!”