Att skratta åt sig själv

Meningen är att jag ska skriva en rolig kolumn. Men så som världsläget nu är känns det svårt men jag försöker. Eftersom vi lever i tider då det inte finns mycket som lockar till skratt, kanske vi kan skratta åt oss själva?

Vi bor uppe på en backe. Vi behöver komma både upp och ner för den. Också på vintern. Ibland går det bra men några veckor under året går det inte bra. Vi har alltså fastnat, halkat och fallit omkull många gånger under årens lopp. Ibland har vi inte skadat oss och inte skrotat bilar och då har vi faktiskt kunnat skratta åt oss själva. Eller egentligen är det jag som har skrattat. Det här eviga slirandet och fallandet har tagit på min kära mans stolthet.

Då det är glansis och det inte går att ta fart nere vid vägen kommer man nämligen bara nästan upp. Sedan glider man neråt. Ibland med sidan före, ibland mot en tall, ibland snurrar man runt och ibland stannar inte farten av i tid. Man hamnar i diket och då kan det hända att min man ber mig sätta mig vid ratten och sitta där en stund så att förbipasserande tror att det är jag som har kört den här gången. Det är inte bara vi som glider ner tillbaka då vi nästan lyckats ta oss upp. Det är gäster, försäljare, sotare, ambulanser och vänner. Som tur är har vi en gammal traktor så det ordnar sig alltid.

Bilen kan lämnas nere vid vägen, men då måste man försöka ta sig upp för den ishala backen krypande eller gående med sina tunga väskor. Ofta faller jag då vi är ungefär halvvägs upp. Blir lite för ivrig. Om jag inte slår huvudet så där jättehårt i isen, så kan min man skratta. Sedan händer det att han faller handlöst och svärande glider neråt, på magen. Han breder ofta ut sina armar och ben som en fallskärmshoppare. Då skrattar jag. Han påstår att alla människor råkar köra förbi just då, att grannarna tittar just då och att alla skrattar åt oss.

Ofta faller jag när jag för ner soppåsen. Ibland råkar jag falla på den och glider ner med god fart, sittande på påsen. Om jag hinner kasta mig åt sidan och rulla runt innan jag glider ut på vägen, är det bra. Fast då fortsätter påsen sin färd över vägen och ut på grannens åker. Vilket är besvärligt. En dag när jag var på väg ner med soppåsen, ropade min man ” ta faaafas staavar, så faller du int”.  Sagt och gjort. Trots att det var så halt att piggarna inte ens gjorde märken i isen, kom jag långsamt men lyckligt ända ner! Det var bara det att då hade jag glömt påsen uppe på backen.

Numera har vi nog hittat på lösningar. Med facit på hand skulle vi ha kunnat fixa det så här bra åt oss för många vintrar sedan, om vi inte vore så envisa. Men då hade vi och alla som sett oss, missat många goda skratt. Som lär förlänga liv.