Rålle Älgs julhälsning 2024

God Jul till er alla!

Ni kommer kanske ihåg mig, den gamla älgen i Tervik, som sade att livet är enkelt att leva om man bara är snäll mot varandra och naturen. Året som gått har ändå gjort mig fundersam och orolig. Men visst blir det jul i år också. Om den blir så fridfull och mysig som den jul som jag berättade om senast, vet jag inte.

Då satt Lille-Ville Vitsvans, familjen Rödräv och jag i en ring bland tjädrar och ekorrar och husvilla skogssorkar och önskade frid och fred åt alla. Men det har verkligen inte varit så fridfullt i år. Edla-björn har inte lufsat vänligt förbi som i fjol. Nej, hon har haft övergångsbesvär och härjat vilt bland folks avfallskärl och bikupor på gårdarna.

Till skillnad från sin vitfläckiga bror och sin jättestora moster som har visat sig vara lugna och fina björnar i Hindersbyskogarna, har Edlas hormoner ställt till det för oss alla i Lovisatrakten. Jag fick lov att gå långa vägar med mina trötta ben för att locka henne hem till idet på Johannisberget. Ville Vitsvans, som har en mild röst, läste godnattsagor i flera dygn innan hon somnade. Hon snarkar ännu så att familjen Mård, som flyttat in i grävlingens gamla gryt funderar på att immigrera.

Greve Grävling, som har ett nytt hem med eget utedass, kunde ändå inte hejda sig utan somnade redan i början av oktober och drömmer troligen som vanligt om att hitta en godhjärtad fru och få många ungar med randiga huvuden. Ifjol gick en ödmjuk stackars ensamvarg lugnt förbi, men i år har vi råkat ut för en falsk och elak jäkel som river får och ger skulden åt Lo-Ove. Lon har faktiskt inte heller skött sig bra i år, han åt upp grannens gula katt redan i juni. Jag förargade mig ordentligt och bad dem båda att dra vidare mot större skogar, längre bort från människornas boplatser!

Nu sitter jag här i min skogssoffa på berget och ser på rymdens oändliga gator av guld och tänker tillbaka på allt som jag har fått stå ut med under det gångna året. Trots att jag bara skulle vilja ta det lugnt, sitta och vänta på vänliga vårvindar som ska komma ilande över den hårda skaren. Vänta på ljudet av skogssjöns sprickande is.

Mitt liv här har varit ett skönt liv och det tar slut när det ska ta slut. Så är det med liv. Men ännu behövs jag här. Vi har bildat en allians mellan Lerbackaberget, Förlovningsberget, Kvarnberget och Johannisberget här. Vi hjälper varandra vid kriser. Vi försöker också hjälpa invandrare, men ibland blir det för trångt i alla bon, gryt, hålor och iden och då får vi lov att vänligt skuffa över dem mot Borgåhållet.

Visst har jag haft roligt under året också. I en tidning som herr räv släpade upp hit står det att Naturinstitutet har meddelat att den östnyländska älgstammen består av 4,8 älgar per tusen hektar. Oj, vad jag har skrattat gott åt det. Institutet skulle bara veta hur det egentligen är.

Men jag är nöjd med jaktlaget här och vårt samarbete fungerar bra. De byggde ett fint torn till mig för några år sedan och nu har de hjälpt till här igen. Det hände nämligen så under det gångna året att min kusin Holger Älg dog av ålderdom mitt under älgjakten. Efter den vackra minnesstunden som vi ordnade, där den svartaste fågeln i hela stiftet, BisKorpen höll minnestalet och talltitorna sjöng, visste vi inte riktigt vad vi skulle göra med Holger. Grävlingen vägrade förstås att gräva en så stor grop. Den okänsliga Ugglemor föreslog kremering, men jag bad henne flyga och fara. Just då dök jägarna upp. Trots att Holger nu spelat dem sitt sista spratt och gått och självdött, var de ändå vänliga och kom med släpvagn och körde bort honom i respektfull procession. Lite väl granna kläder till begravning, tyckte Fru Rödräv, men mig störde det inte.

Här sitter vi nu, Skogstjädern Eskil med skadad vinge, jag och de andra djuren på Johannisberget och väntar på den välsignade julen. Trots att allt, till och med årstiderna har förändrats. Ena dagen står man med Lille-Ville bland blåklockorna på ängen och följande dag har vi snö upp till knäna och undrar vad som hänt. Jag förstår att klimatförändringen inte kan vara enkel för människor, men inte är den lätt för oss djur heller. Regeringen säger att allt blir bra bara kossorna far till himlen. Höjden av dumhet. Flygplan flyger som aldrig förr, fabrikspipor ryker och bilar kör längs alla vägar men kossorna får skulden!

Långt ifrån stad och bygd, bort från vägbelysningar och gatlampor syns stjärnorna som allra klarast. Skogens träd står frusna och tysta och i den råkalla luften sitter vi tätt tillsammans och tittar på Ugglemors inövade julfestprogram, där yngsta skogsharen ligger lindad i en krubba omringad av milt leende rådjur. Motsträvigt har Herr Räv gått med på att vara Josef. Han ser lidande ut och skulle helst av smita in i svartskuggorna, men Fru Rödräv ler stolt. Vi ska varva ner till julens ära och titta på himlens brännkalla stjärnglans.

Det kommer att komma nya vårar, somrar, höstar och vintrar. Nya släktled bland människor och djur och alla ska vi försöka leva så miljövänligt, djurvänligt, människovänligt och kärvänligt som möjligt. Vi kan klara det, men hur är det med människorna?

 

 

Rålle Älgs Julhälsning 2024 , ett beställningsarbete av lokaltidningen Nya Östis.

Publicerades den 22.12.2024.

Bilderna är från viltkameran på Johannisberget